TASTE OF CHAOS

Är jag ärlig på riktigt? Är du ärlig på riktigt?

Ganska så jätteirriterad (haha, vilken ful början på en mening dock!) på några just nu. Jag tänker inte nämna några namn, för då åker jag säkert på spö - fysisk närkamp är inte min starka sida - och det vill vi ju inte.

 Men är det verkligen normalt att tro att man är bäst, då man verkligen inte är det? Är det liksom bra för den personen? Den lever ju i en falsk verklighet. Oroväckande. Det var alltså person nummer ett. Tre meningar, ett livs irritation. Men det är allt du får i det här livet (den här bloggen). För tre meningar kan du ju väga upp med att påstå att du är bäst i, ja Gud vet, hur många inlägg som helst.

Min pappa, oj där nämnde jag en person ju - men han lär ändå inte läsa den här bloggen, som går runt och tänder alla lampor. Det är inget fel i ljus, men jag måste kliva upp och släcka dem. Annars blir det inget bra. Varken för mig, Al Gore eller tanten som spionerar på oss.

Och till sist (Näe, vilken missvisande siffra. Det kan inte stämma. Det kan inte vara så att jag bara irriterar mig på tre personer. Det är ju banne mig omöjligt!), tänk dig en trumvirvel, min värsta fiende. Åh. Finns det någon jag inte tål så är det h_n. Fy tusan. Och att folk alltid ska jämföra oss? Let's face it, jag är och kommer alltid att vara snäppet bättre. Flera snäpp bättre. Så många snäpp att vi inte ens är på samma snäpp-skala, så att säga. Om du säger att ordboken är din favoritbok, säger jag att STORA ordboken är min. Och så kommer det att vara.

Nu känns mitt hjärta lite lättare. Nu ska jag kolla på andra bloggar och se hur mycket bättre jag är. Nej, jag blev bara inspirerad av person nummer ett. Jag ska kolla hur mycket bättre de är. Och hur mycket intressantare saker de skriver om. Och hur många fler personer de irriterar sig på. Eller något annat spännande.