TASTE OF CHAOS

Håkan Hellström är nog bäst i hela världen, ändå. Trots att jag sett Kent så känner jag att Håkan ligger nämre. (Herregu, vilken dirty mening det blev!)

Iallafall så har jag slutat konfan nu. Jag är alltså officiellt okristen nu. Och det är ju bra. Beroende på hur man ser på kristendomen. Själv tycker jag att den är ganska konstig, men med det menar jag inte att jag tycker att det är konstigt att tro på något (Gud i det här fallet) utan själva delen med synd och sådant. Att homosexuella inte ska få gifta sig i Guds hus är ju bara fel. Och varför är det mesta syndigt? Svara på den, du! Prästen vi har (eller nu får jag väl säga "haft") känns äcklig. Peddo. Fel. Inte som en Guds man, så att säga. Nejmen, skämt åsido - han formulerade sig faktiskt ganska konstigt. Och prästen (eller vänta... hon var ju inte ens präst!) som vi hade först var helt sicko, hon sa en massa konstiga saker. Typ att vi skulle lämna våra föräldrar och familj för tron, om vi var tvungna - för det hade hon gjort. Men so what, vi kanske har ett liv. Iallafall jag. Och det är ju självklart.

Håkan, Gud och Kent i ett inlägg, and more to go, kan det bli bättre? Ja, jag måste väl nämna André Wickström då. Hur sjukt kul får man vara egentligen? Han är min absoluta favorit komiker (om man inte räknar med Magnus Betnér, han är ju lätt bäst) nu! Till och med Lisbeth höll med mig om att han är kul, och det visar ju att han är något stort!

Föresten så ska vi på klassresa till Götet. Söfttarrrrnsss (skulle jag kunna säga, om jag inte var så oerhört välformulerad av mig). Min klass äger inte, men vad kan man begära? Jag har min bästa vän, min näst bästa vän och Oskar där. Vilken placering Oskar har på min "bästa väns lista" har jag inte bestämt än. Men jag gissar på att han är ganska högt upp. Han kan spela gitarr, har sjukt bra humor och kan citera Björn Gustafsson lika bra som jag! Dessutom ska han spela ackorden (heter det så? Noter, Toner?) i "Lyssna till ditt hjärta", då jag och Mackan ska sjunga. Skön suprise för resten av klassen, vi hade nämligen tänkt framföra den på nätterna under klassresan.

Jag har Håkan Hellströms nya skiva. Mys. Den var underbart bra, dock inte lika "fartig" som de andra skivorna.

Jag tänkte snabbt berätta något väldigt intressant, nämligen hur jag (brunettemma) själv har spenderat dagarna som gått av påsklovet. Det kommer bli oerhört intressant, kanske det mest intressanta som någonsin skrivits. Med undantag för boken "Min Martina".

Iallafall så började påsklovet ganska bra, sista dagen i skolan hade vi faktiskt friluftsdag och åkte slalom. Sen på kvällen åt jag tacos (men vem fan bryr sig?) och dagen efter åkte jag till Umeå. Och det är ungefär det som har hänt.  En middag och en stadstur. Hallelujah. De andra dagarna har jag gått och lagt mig kring fem, vaknat två, varit med Svea, ätit och sen har det beteendet upprepats.

Och, dagen i ära, har jag en fundering: Är det en slump att Reinfeldts barn heter Ebba (precis som alla vår favorit-Ebba von Sydow)? Eller ligger det någon historia därbakom? Har du svar så kommentera gärna, annars lär jag tillbringa de resterande dagarna av lovet med att undra. Tack på förhand.

Det är med besvikelse jag har insett att ingen har kommenterat min brunettemma idé, det sårade mig verkligen djupt. Jag som hade tänk kamma hem kring hundra kommentarer, men det verkar omöjligt att vinna över blondinbella. Är det för att jag är en billig kopia, eller är det för att jag inte är lika rik? Frågorna blir bara fler och fler.

I alla fall så har jag försökt nå Elin (min bästavän, partner, vapendragare och livskamrat) genom att ringa kring 10 gånger. Men hon svarar inte. Frågan är om hon blivit uppäten av vargen (eller älgen/fyllot) eller om hon helt enkelt inte vill svara? Isåfall skulle det vara besvikelse två idag. Eller tre, med tanke på att Svea har hittat ett gömställe under trappan. Och det är en besvikelse, för nu vill hon inte komma fram. Tre besvikelser på en dag, hur ska det här gå?

Sen var det väl inte direkt så många fler besvikelser, kanske att musikspelaren bara funkar på pappas användare och inte på min. Vilket är helt sjukt ologiskt, jag menar varför, varför, varför? Men det dåliga (med att jag måste använda pappas användare) ledde, som det brukar, till något helt sjukt bra. Jag upptäckte Johnny Cash's storhet igår. Jag menar, jag har lyssnat på honom förut. Men jag har aldrig insett hur extremt bra han är. Så man kan väl inte räkna det till en besvikelse direkt, det får räcka med tre... Än så länge.

Som för att väga upp gårdagens inlägg, med negativa personer, så tänkte jag nämna några ascoola personer.

Först har vi ju mig, men det är ju ganska uppenbart. Hähää.

Sen så har vi ju självklart Elin, självklart självklart. Men det känns som hon har tappat några coolpoäng nu, då hon inte svarar. Funderar på att ringa hem till henne, men då kanske hennes pappa svarar. Och det vill jag inte riskera (jag förstår nämligen inte hans skämt, vilket ofta leder till pinsamma tystnader)... Men trots de tappade poängen så ligger hon rätt högt. Det är ju inte direkt många som har så mycket coolhet inom sig.

Och tredje personen (vi drar en rövare och har lika många som igår!) är Häggbom. Det är nog den roligaste, coolaste, roligaste (oj, det har jag ju sagt en gång) personen jag känner! Cool som få, med en likadan kyckling som mig. Kan det bli bättre? Har dessutom enormt bra musiksmak och henne ska jag tillbringa sommaren med. Festivalsommar på högnivå, och Svantehh ska vara med.

Är jag ärlig på riktigt? Är du ärlig på riktigt?

Ganska så jätteirriterad (haha, vilken ful början på en mening dock!) på några just nu. Jag tänker inte nämna några namn, för då åker jag säkert på spö - fysisk närkamp är inte min starka sida - och det vill vi ju inte.

 Men är det verkligen normalt att tro att man är bäst, då man verkligen inte är det? Är det liksom bra för den personen? Den lever ju i en falsk verklighet. Oroväckande. Det var alltså person nummer ett. Tre meningar, ett livs irritation. Men det är allt du får i det här livet (den här bloggen). För tre meningar kan du ju väga upp med att påstå att du är bäst i, ja Gud vet, hur många inlägg som helst.

Min pappa, oj där nämnde jag en person ju - men han lär ändå inte läsa den här bloggen, som går runt och tänder alla lampor. Det är inget fel i ljus, men jag måste kliva upp och släcka dem. Annars blir det inget bra. Varken för mig, Al Gore eller tanten som spionerar på oss.

Och till sist (Näe, vilken missvisande siffra. Det kan inte stämma. Det kan inte vara så att jag bara irriterar mig på tre personer. Det är ju banne mig omöjligt!), tänk dig en trumvirvel, min värsta fiende. Åh. Finns det någon jag inte tål så är det h_n. Fy tusan. Och att folk alltid ska jämföra oss? Let's face it, jag är och kommer alltid att vara snäppet bättre. Flera snäpp bättre. Så många snäpp att vi inte ens är på samma snäpp-skala, så att säga. Om du säger att ordboken är din favoritbok, säger jag att STORA ordboken är min. Och så kommer det att vara.

Nu känns mitt hjärta lite lättare. Nu ska jag kolla på andra bloggar och se hur mycket bättre jag är. Nej, jag blev bara inspirerad av person nummer ett. Jag ska kolla hur mycket bättre de är. Och hur mycket intressantare saker de skriver om. Och hur många fler personer de irriterar sig på. Eller något annat spännande.

Imorse (kring halv 5) hittade jag "bloggfenomenet" blondinbella. Haha, vilken tjej alltså! Hennes inlägg handlar ungefär om... tja, ingenting? Hennes liv i detalj och hennes nya pälsmössa. Ångrar mig lite att jag inte kallade min egen blogg för brunettemma, för då skulle den säkert också få 124 kommentarer (precis som blondinbella). Också skulle jag kunna berätta om den dyra resan jag tog, de nya skorna jag köpt och om Mr. X. Men iofs, jag har ju faktiskt inte tagit nån dyr resa, mina skor kostade kring hundralappen och jag känner ingen Mr. X, inte ens en Mr. Y.
Skam på torra land!

Ordboken är nog min nya favoritbok, faktiskt. Jag lärde mig det fantastiska ordet agoni idag. Det betyder dödskamp eller själskval. Hmm, intressssting!

Idag tänkte jag på vår klass på ett positivt klass, det händer väldigt sällan, men iallafall så gick min tankebana ut på att då vi ska ha den där himla återträffen om typ 23 år så tänker jag vara något större än alla andra. Alltså inte fetare, fuck no, utan större...bättre...starkare. Om man ens ska dit

"Ingen kommer hit för att återvända" , ibland träffar Kent rakt i mitt hjärta. Jag är så sjuk på Fredrika att jag vill spy. Men alla säger att man längtar tillbaks hit sen. Men näe, tror jag nog inte. Fan ta er.